Jag kom att tänka på en grej som hände när jag bärgade Reservdonken. Det var först senare som jag kom på det absurda i situationen. Klockan är strax efter tio på kvällen. Där står jag på kajen och sliter och drar i tampar för att få den vattenfyllda Reservdonken i ett sånt läge att jag kan använda bussen som dragverktyg. Zivas ägare har ryggskott, stackarn, så det är bara jag som kan ta i. Dessutom är jag skadad efter midsommar och alldeles blodig och jävlig i halva ansiktet och kan knappt röra nacken. Det blåser rejält och allting är lätt kaotiskt. Då kommer det fram två tyska turister och frågar mig:
“Do you know where the submarine is?” Med tanke på hur många gånger jag sett “Das Boot” kunde de lika gärna frågat mig på tyska.
“Right there” sa jag och pekade på den halvsjunkna Reservdonken.
“But there should be a real submarine somewhere here”
Då kopplade jag och förklarade hur de skulle ta sig till Maritima Centret. Men är det inte en ganska konstig grej att göra i en sådan situation? Lite som att gå fram och be en nytrillad cyklist om vägbeskrivning.
The Silly Partner var på blixtvisit med hon han brukar besöka här i staden. Jag fick en Jolly Roger-flagga och en Jolly Roger-matta. Både jag och min fyraåriga brorsdotter tycker mattan är jättefin på mitt golv. Jag tror den får bo i styrhytten sedan.