Årets sista purre

Det där översta fribordet som jag ofta återkommit till är nu helt monterat. Jag trodde att jag skulle kunna göra detta själv. Det är dock inget jag rekommenderar. Eftersom det inte finns någon garnering just nu innanför översta bordet var det inte aktuellt att göra infästningar med genomgående bult. Det var sålunda ekspik som gällde. Två borrhål, ett för försäkningen till skallen och ett för spiken och så banka med två sorters släggor. För att spara på handleden användes den tunga inte i onödan. Jag hade misslyckats med två saker:

En spik blev sned och den har jag inte lyckats åtgärda på något tillfredsställande vis än

Bordet ligger inte dikt an alla spanttoppar. Åtgärd oklar. Möjligen behövs det ingen åtgärd.

Hur som helst hade båtgranne Selmas nya ägare bett om att få ligga utanpå oss under vintern. Därför var vi lite extra piskade (vilket väl bara var bra) att bli färdiga med detta så att det inte stack ut en massa tvingar och var i vägen. Jag kunde dock inte spika den sista biten själv. För att få in skallen i försänkningen används ett verktyg som kallas purre. Det är ungefär som en hammare men man använder ena sidan att banka på och andra sidan mot spikskallen. Ungefär som ett dorn, men med handtag. Men till detta behövde man som sagt vara två. Jag är en upptagen man, Zoid har varit i London. Idag var en fin dag att använda purre.

Snabb info

Mängden inlägg på denna blogg har i år varit blygsam, jag vet, men jag har inte varit inaktiv. En hårddisk gick sönder för mig just som jag skulle till att lägga ut några fina bilder. Uppdateringar kommer strax.

Inspiration via Linnea

I höstas tipsade mig en båtgranne om en bok som han hade haft mycket glädje av när han renoverade sin nu mycket fina fiskebåt. Jag skulle gärna få låna hans exemplar. Det visade sig helt snart att detta var precis den bok jag letat efter i flera år utan att veta att den fanns. I boken “Linnea – en svensk fraktseglare” berättar författaren Egil Bergström om hur han köper sitt träfartyg i slutet av 60-talet och om sina äventyr med båten, vilket inkluderar hur de omfattande renoveringsarbetena gått tillväga. Boken inleds med båtens historik, bland annat genom en liten berättelse författad av en farbror som i sin ungdom arbetat på fartyget.

Egil är inte en kille som ger sig. Finns det inget varv får man väl bygga sig ett. Skutan har fått kattrygg? Kan man väl ordna.

Jag insåg ganska fort att jag behövde ett eget exemplar av boken eftersom jag högst troligen kommer återvända till den många gånger. Ett antikvariat i Norrköping försåg mig. Ungefär halvvägs kommen känner jag att det var en mycket bra investering.

Om våren, om våren, det är en bedräglig tid

För man vet ju inte hur länge den behagar hålla på. Idag höll den på jättefint, i alla fall på eftermiddagen då jag fick chansen att göra nytta under mer än en halvtimme i taget. Planen var att montera en bom till låset på containern, en bom som min svägerska svetsat. Tyvärr hade jag bara två av sex nödvändiga muttrar i rätt storlek, så det blev till att hitta på annat. Jag städade lite, fikade med en båtgranne, pratade med en ny båtgranne, täckte in en öppen ventilator, sjösatte flotte och hängde över en presenning som inte var i trasor. Ständigt dessa presenningar… Det var en mycket behaglig dag för lite verksamhet på kajen.

Rasera

Nästa storm var för mycket för Alfons Åberg-helikoptern. Trogna läsare vet att detta är vårt noa-namn för den flera gånger omgjorda täckningen vid babords dörrar. Den har klarat ett flertal stormar men den senaste blev alltså en för mycket. The Alfons Åberg-chopper is no more, it’s fullkomligt raserad. Även andra delar av övertäckningen tog stryk så nu regnar det in igen. Känns som ett steg bakåt att åter behöva ställa ut hinkar och åka och tömma dessa. Jag hade tänkt ägna den lilla tid jag just nu får över åt maskinrummet. Det får alltså vänta något.

Simone

Idag, efter att ha varit och provat några trevliga rätter vi ämnar servera vid ett kalas några båtar bort om ett par veckor, svängde jag förbi för att inspektera stormens skadeverkningar. De var få. En presenning hade blåst på sned och ena takplåten som ligger på virkeslagret hade vänt sig. Verkligen inget att oja sig över. Inte hittade jag några roliga strandfynd heller. Nä, hårdare stormar än såhär ska vi nog klara. Tur vi inte ligger i Varberg.

Tio brev till en vän VIII

Hej GH!

När jag rotade i materialhögen efter lämplig planka att använda till översta fribord hittade jag ingen som riktigt passade. Det skulle fungera att göra två stycken korta bord men det finns ganska många nackdelar med en sådan lösning. Efter tips från svärfar fick jag tag i en norrman som hade lämpligt virke. Jag skulle alltså bara köpa mig en planka. Det slutade med att jag köpte en hel container full med braåha-saker. Nej, nu slirade jag visst lite på sanningen. Jag köpte virket, ekspik i utmärkt storlek, två dunkar tjära samt en mängd helt ohyggliga tvingar som han en gång i tiden smugglat från Egypten. Själva containern ska de två trevliga ungdomar som köpt grannbåten Brutal ha, därtill ett ankarspel, en kaffebryggare och mängder med saker. Prismässigt gjorde vi ett fynd kan jag lova. Idag har jag med hjälp av en som har samma förnamn som jag tömt container i fråga på våra saker. Det var lite bråttom eftersom ungdomarna dels behövde utrymmet, dels nog ska isolera containern. Det innebär att jag måste rensa och sortera. Bra! Nedan bifogas en bild där en monstertving jämförs storleksmässigt med en tändsticksask. Jag hade ingen Solstickan så det fick bli från Huvudleverantören istället. Visar också en bild på den gamla fina båten Oskar. Ägaren har beslutat hugga upp henne efter många år på kajen. Galvanisk korrosion (skulle kunna vara ett fränt namn på ett punkband) hade medfört att hon behövde byta så många plåtar att det var bättre att skicka henne dit båtar åker för att dö, nämligen Hisingen.

Hej och god natt så länge!

Fult men bra

Såhär ser det ut. Det syns att det verkligen inte är något proffs som satt ihop 12-voltssystemet. Jag behövde bara ringa brorsan en gång. Eller kanske var det förresten två gånger. Hursomhelst är det orsaken till att det inte blir någon närbild. Det är fult men bra. Tre pumpar på tre separata system känns tryggt. Om man bara kunde få den förbannade automatiken att göra som man vill skulle jag bli ännu mer nöjd.

Januarihälsning

Jag vill inte skriva när jag inte kan berätta om annat än det vanliga pump-gnället. Men god fortsättning på er!

Tio brev till en vän III

Hej GH!
Vad fartygsföreningen anbelangar har vi kommit en bit framåt med det utdragna klubbhus-projektet. Eftersom vi sålde den vackra gamla bogserbåten Sverre fick vi pengar till att köpa takstolar. Dessa började monteras i helgen, visar två bilder på evenemanget. Vidare gällande tak är nu Posidonkens hela styrbordssida från däckshuset och akterut intäkt med riktiga takplåtar (begagnade från förra containertaket) med presenning utanpå. Idag fick jag hjälp av Zoid med den lite krångligare styrbordssidan. Här behövde man vara två, dels för att det är trevligare, dels för att det var tyngre. Vi kom långt, särskilt som vi inte hade så många timmar på oss mellan skola och repning med punkbandet. Orsaken till att babordssidan är mer besvärlig är att relingen är bortmonterad. Vi stärkte upp den provisoriska relingen så att den ska hålla för tunga takplåtar med kommande snölast. Nu är de rejäla takplåtarna slut. Vi har fått tillstånd av Foppa att plocka från hans förråd av plåtar, dessa är dock av betydligt tunnare plåt. Bra när man ska lyfta dem, dåligt när de ska lyfta sig själva. Man får bygga ram till dem. Den första blev inte så bra. Något provisorium får jag nog strax byta ut. Bifogar bild på Zoid när han kör skruvdragare. Nu är klockan sen och jag har varit borta hela dagen. Här vankas gosa med sin bäbis samt läsa en bok om hårdrock innan John Blund kidnappar min kaotiska själ.

Ha det utmärkt till nästa gång!

Hälsningar Kottvar